Tindra

Paris Hilton smalare än någonsin

Lindsay Lohans dramatiska viktras

Chockbilder på en skrämmande tunn Nicole Richie







Dessa är några rubriker som präglat skvallertidningarna genom åren tillsammans med foton på de utmärglade stjärnorna. Vikthetsen i Hollywood undgår ingen.
Nu senast i raden av magra stjärnor är Paris Hilton. Hennes syster Nicky har länge varit skrämmande tunn och nu följer alltså Paris i samma spår. Det är inte vackert. Det är inte hälsosamt. Så vad får dessa tjejer att riskera livet för att vara smala och passa i ett overkligt ideal? Väldigt onödigt, säger många och skakar på huvudet åt dessa unga kvinnor. Men det är människor som inte förstår hur allvarlig och kämpig en ätstörning verkligen är.

Tänk på alla andra tjejer som lider av den grymma, livslånga sjukdom som en ätstörning faktiskt innebär. Tjejer som varje dag svälter sig, hetsäter, kräks, och plågar sina kroppar i jakten på kontroll, att känna sig tillfreds med sin person.
Finns det tillräckligt med stöd för dem? När  ska världen inse att det vidriga size 0 idealet är livsfarligt?

Jag har själv kämpat mot ätstörningar i många år. Jag har lyckligtvis aldrig legat på en livsfarligt låg vikt redo för dropp, men självklart börjar min kropp regera på den årslånga misskötseln av mat.
För mig handlade det om kontroll. Åt jag inte, så hade jag kontroll. Började jag äta så var jag rädd att förlora kontrollen, mat var något dåligt, en synd. Jag kände ett oerhört äckel av mat. Det började som vanlig tonårig viktnoja men övergick sedan till renodlad anorexi.

Nu har jag det dock under kontroll, jag äter som vanligt men sjukdomen kommer alltid att finnas med mig.
Och jag vet om jag inte hade sökt hjälp hade jag bara blivit sämre och tillslut inte orkat med någonting, i brist på energi.
Jag valde att ignorera anorexi spökets röst och vände mig till sjukvården, det handlade faktiskt om mitt liv. Om jag hade fortsatt plåga mig själv hade min kropp tillslut inte orkat längre. Men tyvärr är det inte alla som orkar/klarar av/vill söka hjälp. Jag hade gott stöd från vänner och närstående som förstod mig. Visst har man stött på människor som oförstående har tyckt att det är väl bara att börja äta igen, hur svårt kan det vara? Träna och ät sunt istället för att svälta?
Till er vill jag säga att det är verkligen inte så lätt. Det går mycket djupare än vanlig viktnoja. Är du en anhörig till någon med ätstörningar så ha tålamod, lyssna, och sätt dig in i hur den personen tänker och vad som ligger bakom personens sjukdom.
Till alla som kämpar med denna tunga sjukdom så sänder jag en tanke, jag hoppas ni klarar er igenom det för ert liv är mycket mer värt än att dagligen plågas så hårt över en sådan sak som mat. Ni förtjänar att leva, må gott och vara lyckliga.