Att mista en bästa vän

Igår kväll somnade mitt lilla hjärta in i hemmets lugna vrå.
Zack blev nästan 14 år gammal och det var väntat, men smärtan blir inte mildare för det.
Att mista en hund är för mig som att mista en familjemedlem.
Han var min bästa vän, min trogne kamrat och följeslagare.
När jag var ledsen fanns han där, en varm nos som tröstade mig och slickade bort mina tårar, alltid glad, med svansen högt.
När jag flyttade hemifrån såg jag honom allt mer sällan, men varje gång jag kom hem möttes jag av min vovve, alltid glad, med svansen viftandes för fullt. Det var lika svårt att säga hejdå varje gång.
Nu sista året visste man att varje gång jag tog avsked kunde vara den sista, med tanke på mitt hjärtas höga ålder.
Han skall få vila under sitt favoritträd på vår stora gård.
Jag ska minnas all glädje och alla fina stunder du gav mig, min lilla ängel.
Jag älskar dig, och önskar jag kunde stryka din lena kind en sista gång, hålla din varma, stora tass och pussa din släta panna.
Vila i frid, min älskade vän. Många stora tårar rullar nedför min kind, du kommer alltid finnas i mitt hjärta.


Favoritplatsen, min gamla säng


Trött vovve


Bus i snön


Hjärtat



Kommentarer
Postat av: Brandi

Det är verkligen hemskt när sånt händer, jag beklagar :(

2009-09-04 @ 21:52:36
URL: http://braandi.blogg.se/
Postat av: Lina

Usch ja, det finns inget värre än när man förlora sitt "barn".

Jag råka va en av de konstiga som gråtter mer när djur dör än när människor dör.

Mitt "barn", en katt vid namn Kiwi, dog vid 9 månaders ålder i en sjukdom. det e snart 3 år sen, men det gör fortfarnde lika ont.

2009-09-04 @ 22:02:48
URL: http://afreaklikeme.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0